Först åker man iväg och har en helt underbar helg med trevligt sällskap och mycket modellande. Jag är trött men orkar hela tiden kämpa lite till utan att gå och lägga mig. Ja, tills dess att man är hemma. Det handlar inte om tjejen, inte alls. Men allting är grått och ensamt.. Har legat i sängen hela dagen, knappt varit ute och rökt och bara rastat hunden korta stunder. Jag deppar och är allmänt patetisk. Orkar inte äta ens, åtminstone inte när det inte finns någonting diskat att tillaga maten i och inte ens bestick. Inser att det är mitt fel, och att jag istället borde diska dem för att fortsätta deppa.. Men gör jag det då? Nej jag orkar inte. Kroppen värker och jag fryser inombords. Kämpar för att ställa mig upp men det känns som att jag ska svimma. Sätter mig vid datorn och kollar på mb, vilka proffs det finns och inser att jag inte längre varken håller mig smal, tränad eller orkar plocka mina ögonbryn och raka benen med jämna mellanrum.

Allt är fel och det är mitt fel, sängen nästa..

Jag är ensam, men ändå inte. Suckar lite åt mig själv, för jag är patetisk också. Jag har alltid varit ensam, till och från. Under korta perioder har personer ryckt mig ur det ensamma tillståndet men på något sätt faller jag ändå tillbaka. Grejen är den att jag vill hitta på lite galna saker nu.. Få för sig att åka på kryssning och supa ner sig eller sitta vid sjön och grilla.. Whatever.. Men det är inte så lätt. Jag är inte den som rycker tag i folk för att göra saker, jag vill bli medryckt. Men det kan man ju ändå inte förvänta sig? Eller hur? Så nu går jag här, med min tjej, som har fullt upp med barn och känner mig ömklig. Jag vill ha kul, har missat alldeles för mkt.

Jag vill åka på festivaler iklädd lackkläder och headbanga till band som jag inte kan namnen på. Jag vill, äsch, vad som helst.

Draa med mig på galna upptåg!

Alltså, inget särskilt, men jag har precis börjat stå som fotomodell med olika teman osv. Jag försöker fixa kläder men sedan kommer fotograferna och säger, det skulle vart lite tightare, lite kortare kjol. Innan de ens har sett mig i kläderna. Som nu, jag kom med ett förslag, med en dräkt som e riktigt snygg men tror ni inte då att fotografen lite finkänsligt säger att du kanske ska ha fler teman, 200 bilder på samma sak blir ju inte så kul.

Vad är fel med världen, jag har inte råd, hur mycket jag än skulle vilja, att lägga ut två lakan på en fotosession. Det går inte, jag har inte dom möjligheterna. Tyvärr.

Jag kan sakna, ärren på min arm. Jag kan sakna, knivarna i mitt bröst. Faktum är att ärren, de finns kvar och knivarna roterar fortfarande fast ni ingenting ser. Jag lever på piller, jag kan inte se, inte andas, inte lukta normalt utan mina piller. Glömde morgonmedicinen idag och fick lukthallisar på mitten av dagen, delar av mitt synfält blev till svarta fläckar (precis som när man blir solblind nästan) och andningen kändes konstgjord. Men jag är van nu, jag kan härda ut. Förut stod jag inte ut och jag kunde uttrycka allt som kändes fel, nu går jag på en lina av lögner. Om man bara ler eller låter bli att sjunka bort från verkligheten de stunder man måste så blir det ju ganska bra. Fast man blir trött, tro mig.

Alla tror, alla tror att hon vet så väl att hon är vacker. Att hon älskar sin spegelbild högre än livet självt och att varje steg hon tar tilltalar allt och alla. Hon vet att det inte är så, varför, varför inbillar sig alla att hon vet hur vacker hon är. Varje morgon hon tittade sig själv i spegeln sprang hon och åt, kräktes upp allting om och om igen. Hon grät ibland innan sminket kom på, för när masken var där, då, då var hon en människa. Hon var hel, allt det nakna fula varken fick eller får synas. Aldrig.Hon gick på gymnasiet, första ring, ett år för sent av olika anledningar. Trots att kanske ingen stirrade på henne så uppfattade hon det så. Att dra lite på munnen, kasta försiktigt med håret gjorde att ingen märkte att hon kände sig utsatt. Att så i omklädningsrummet innan idrotten, utan att ens tänka på att vara med och spegla sin kropp som sakta höll på att äta upp sig själv och säga, jag är så fet, samtidigt som man gjorde modellminer i spegeln och strax därefter sprang och spydde när de andra börjat sin lektion. Hennes klass, där hon inte kunde vara med. Hon uppfattade verkligen sig själv som fet, alla skulle se hur låren dallrade om hon sprang. Då trodde de att hon bara försökte få dem att få dåligt självförtroende.För hon var prinsessan.Prinsessan av allt det fula.