Alltså, inget särskilt, men jag har precis börjat stå som fotomodell med olika teman osv. Jag försöker fixa kläder men sedan kommer fotograferna och säger, det skulle vart lite tightare, lite kortare kjol. Innan de ens har sett mig i kläderna. Som nu, jag kom med ett förslag, med en dräkt som e riktigt snygg men tror ni inte då att fotografen lite finkänsligt säger att du kanske ska ha fler teman, 200 bilder på samma sak blir ju inte så kul.

Vad är fel med världen, jag har inte råd, hur mycket jag än skulle vilja, att lägga ut två lakan på en fotosession. Det går inte, jag har inte dom möjligheterna. Tyvärr.

Jag kan sakna, ärren på min arm. Jag kan sakna, knivarna i mitt bröst. Faktum är att ärren, de finns kvar och knivarna roterar fortfarande fast ni ingenting ser. Jag lever på piller, jag kan inte se, inte andas, inte lukta normalt utan mina piller. Glömde morgonmedicinen idag och fick lukthallisar på mitten av dagen, delar av mitt synfält blev till svarta fläckar (precis som när man blir solblind nästan) och andningen kändes konstgjord. Men jag är van nu, jag kan härda ut. Förut stod jag inte ut och jag kunde uttrycka allt som kändes fel, nu går jag på en lina av lögner. Om man bara ler eller låter bli att sjunka bort från verkligheten de stunder man måste så blir det ju ganska bra. Fast man blir trött, tro mig.